baded in blood
Livet är oförutsägbart. Innan man vet ordet av det, är man i full fart med något man aldrig anat sig göra. Tänka. Säga. Känna...
Jag är kanske sen med att upptäcka dessa finurliga små ting som ändrar allt man trott på två röda. Vanligtvis är jag en person som vet vad jag känner, och sedan handlar därefter. Impulsen är mitt drivmedel, därför har jag många gånger fått lära mig saker den svåra vägen. De viktigaste läxorna, sägs det, lär man sig endast på detta sätt. Jag hoppas då innerligt att jag kan sluta skolka från mina känslor, för jag misslyckas på samma prov, om och om igen. Jag tycks aldrig lära mig tillräckligt. Kombinationen med dessa misslyckanden och min impulsivitet gör det hela outhärdligt i längden.
Var det jag gjorde det rätta? Med tanke på tiden, avståndet, utvecklingen... man hoppas ju då alltid att det har varit tillräckligt. Verkar nu som jag står kastlös. Utblottad. Men så är det. Bollen är på din planhalva.
Blir det än en gång ett fall på mållinjen, så ska jag backa, vända om, för att aldrig någonsin komma tillbaka och be om ditt leende igen. Aldrig någonsin mer. Var inte rädd.
Var inte rädd min vän. Jag är minst av allt ute efter att riva upp gamla sår. Gamla känslor. Gamla funderingar. Problem.
Det är en ny dag idag. Och imorgon kommer ännu en.
Tiden läker alla sår
Det var jag som en gång sa, att blod är tjockare än vatten. Man gör allt och lite till för familjen. En människa korsar ens väg som förändrar allt. Man är beredd att offra allt för denna person. Man hade gjort allt för sitt vatten. Offrat allt... blir det då inte till blod? Eventually...
Jag är kanske sen med att upptäcka dessa finurliga små ting som ändrar allt man trott på två röda. Vanligtvis är jag en person som vet vad jag känner, och sedan handlar därefter. Impulsen är mitt drivmedel, därför har jag många gånger fått lära mig saker den svåra vägen. De viktigaste läxorna, sägs det, lär man sig endast på detta sätt. Jag hoppas då innerligt att jag kan sluta skolka från mina känslor, för jag misslyckas på samma prov, om och om igen. Jag tycks aldrig lära mig tillräckligt. Kombinationen med dessa misslyckanden och min impulsivitet gör det hela outhärdligt i längden.
Var det jag gjorde det rätta? Med tanke på tiden, avståndet, utvecklingen... man hoppas ju då alltid att det har varit tillräckligt. Verkar nu som jag står kastlös. Utblottad. Men så är det. Bollen är på din planhalva.
Blir det än en gång ett fall på mållinjen, så ska jag backa, vända om, för att aldrig någonsin komma tillbaka och be om ditt leende igen. Aldrig någonsin mer. Var inte rädd.
Var inte rädd min vän. Jag är minst av allt ute efter att riva upp gamla sår. Gamla känslor. Gamla funderingar. Problem.
Det är en ny dag idag. Och imorgon kommer ännu en.
Tiden läker alla sår
Det var jag som en gång sa, att blod är tjockare än vatten. Man gör allt och lite till för familjen. En människa korsar ens väg som förändrar allt. Man är beredd att offra allt för denna person. Man hade gjort allt för sitt vatten. Offrat allt... blir det då inte till blod? Eventually...
Kommentarer
Trackback
