Jäz

Det är förundransvärt vad folk har lite tålamod när man har en dålig dag, i mitt fall, en dålig vecka eller två. 
 Jag försöker verkligen förstå, fast fram till nu så har jag bara irrat runt förgäves. Jag förstår nu.
Även om man själv ställer upp i vått och torrt, lyssnar när man egentligen inte orkar eller är intresserad, tröstar när man inte bryr sig, skrattar när något inte är kul... allt gör man.
För att få vad tillbaka? Ett tack? Nejdå. Det hade varit för mycket begärt, eller hur?
Har blivit sviken många gånger i mitt liv. Inte sviken så "men oj, jag missade bussen så vi ses imorgon", nej, sviken på riktigt. Lämnad att dö på trottoarkanten med hjärtat krossat i handen...
Dessa vänner.. Finns dem egentligen?
10 års av vänskap nerspolat i toaletten, förtroenden har blivit svikta, rykten har spridits, nedvärderande kommentarer har flugit omkring, hopp har dött och hjärtan krossats. Men varför?  Är det mig det är fel på? Är det jag som inte förstår att man inte kan lita på människor? Den här arten, homo sapiens, djur, vi kan inte lita på varandra. Tävlingsinstinkterna lever kvar. Den starkaste överlever.
Har blivit trampad på en för många gånger.
Har försvunnit, till gränsen till att bli obefintlig.. fast ändå står jag här.
Levande.