guilt..
Jag känner mig hemsk. Vad har jag gjort. Stackars unge. Han var kanske fyra, och såg så blyg och ledsen ut.
Det var några dagar sen. Jag hade gått av bussen, var dimmig i sinnet efter en heldag i skolan, gick och lyssnade på U2. Går över gatan, över till andra övergångstället och trycker på knappen av ren mekanik. Piiip. I samma stund som jag gör detta vänder jag mig om, endast för att upptäcka hans rådjursögon. Hans mormor sa "Se så, tryck på knappen då". Allt detta hännde inom loppet av två sekunder. Och jag.. helt förstummad.. Lyckas stamma fram.. "Oj, förlåt, ville han trycka på knappen? Men han kan trycka på knappen igen. Den låter lika mycket igen. Knappen! " Panik börjar torna upp sig inom mig. Vaaaarför skulle jag tvungetvis trycka på den jädrans knappen. Det kom ju inga bilar. "Neej, det behöver han inte nu" säger mormorn och ser lite osäkert på mig. Jag ser på pojken som klistrat fast sig vid hennes ben och begravt huvudet i hennes långa kappa. Rodnar och vänder huvudet om, precis som det slår över till grönt och jag med snabba steg tar mig över gatan. Skamsen.
Jag minns hur jag själv var i den åldern. Att trycka på den knappen var det roligaste och häftigaste man kunde göra under en period av 20 minuter. Sedan glömde man det. Men någon gång, längre fram i livet, så minndes man det, såg tillbaka och blev nedstämd. Dumma gubbe/tant som hann före och inte såg att det var jag som ville trycka.
Oh, nu är jag den han kommer att minnas och hata för att jag tog hans tryckning. Dock helt ovetande. Vi är då alla ovetande.
Det var några dagar sen. Jag hade gått av bussen, var dimmig i sinnet efter en heldag i skolan, gick och lyssnade på U2. Går över gatan, över till andra övergångstället och trycker på knappen av ren mekanik. Piiip. I samma stund som jag gör detta vänder jag mig om, endast för att upptäcka hans rådjursögon. Hans mormor sa "Se så, tryck på knappen då". Allt detta hännde inom loppet av två sekunder. Och jag.. helt förstummad.. Lyckas stamma fram.. "Oj, förlåt, ville han trycka på knappen? Men han kan trycka på knappen igen. Den låter lika mycket igen. Knappen! " Panik börjar torna upp sig inom mig. Vaaaarför skulle jag tvungetvis trycka på den jädrans knappen. Det kom ju inga bilar. "Neej, det behöver han inte nu" säger mormorn och ser lite osäkert på mig. Jag ser på pojken som klistrat fast sig vid hennes ben och begravt huvudet i hennes långa kappa. Rodnar och vänder huvudet om, precis som det slår över till grönt och jag med snabba steg tar mig över gatan. Skamsen.
Jag minns hur jag själv var i den åldern. Att trycka på den knappen var det roligaste och häftigaste man kunde göra under en period av 20 minuter. Sedan glömde man det. Men någon gång, längre fram i livet, så minndes man det, såg tillbaka och blev nedstämd. Dumma gubbe/tant som hann före och inte såg att det var jag som ville trycka.
Oh, nu är jag den han kommer att minnas och hata för att jag tog hans tryckning. Dock helt ovetande. Vi är då alla ovetande.
Kommentarer
Trackback
