Jäz

Remarkable..
Jag blir alltid lika förvånad av förändringar. De skakar mig från grunden, fast jag sett dem i förväg.
Jag är nyskapande, men ändå traditionalist. Motsättningarna inom mig bryter ner mig men håller mig också vid liv.
Jag vill vidga mina vyer lång bort över horisonten, men än vågar jag inte ta steget ur hemmets trygga vrå.
 Förändringen knackar på min dörr, men jag är för feg för att öppna. Jag står apatiskt på andra sidan dörren och glor genom kikhålet.
Min hand vilar på handtaget, fast mina armmuskler har ingen kraft att dra ihop sig och trycka ner det.
 Vad är det som händer?
Jag har sett det så många gånger förr, jag har kännt på det intill skinnet en gång för mycket, lukten är väl bekant...
 Men något är annorlunda den här gången. Mycket har förändrats. Mycket är detsamma. Dock inte jag, längre.
Jag har nästan, men bara nästan utarbetat mitt mål helt. Det är som en hög papper på ett bord, allt står klart, men det enda som fattas är glasögonen, för man ser inte att läsa texten. Den är för otydlig.
Tystnaden har gjort mig gott. Lugnet har fått mig på fötter. På de fötter jag inte haft på två år.
Det stöd, den grund som saknats för att jag ska hitta rätt - inom mig själv.
Och medan jag irrat runt, förgäves letat på fel ställen, så har jag succesivt förlorat mig själv.
Människor man möter som förstår en på högre nivåer, är det enda som får mig att le inombords. Inga aktiviteter utöver det smyckar min själ med mer glädje och ro.
Inget.
Det har börjat. Jag står med en fot i den båt som ska föra mig frammåt.
O'hoj!

---