Jäz

Det var underbart. Det var himmelriket på jorden. Det var du, och det var jag. De andra 2000 försvann i bakgrunden och förvandlades till en suddig kuliss. Det enda jag klart som dagen såg var dina ögon. Med varje lång, svart ögonfrans, tätt intill den andra.  Din blick... Jag var beredd på att slå min blick till marken, rodna och lägga benen på ryggen. Än en gång har jag gjort bort mig inför dig. Än en gång. Men det är du. Ingen annan. Du förstår utan att säga ett ord. Jag känner det. Jag ser det. Och det stör mig. Vi vet båda.. dock är ord överflödiga. I den iskalla kylan värmde du. Likt som du gjort så många gånger förr. Aldrig har jag varit så varm innan. Och aldrig kommer jag att vara så frusen som jag är nu. Efter allt. Efter att jag vaknat upp ur drömmen. Gång efter gång lyckas du förvåna och överraska mig med din förståelse, din humor, din blick, ditt sätt att vara på, dina läppar, dina händer... allt. Du.  Men jag måste ut i kylan, jag måste frysa.
Du är min luft. Du är mitt vatten. Du är min mat. För utan dig så har jag andnöd. Utan dig är jag inte törstig. Utan dig smakar inget som det brukar.
Det är omöjligt att vara oberörd. Jag känner att du inte är det. Men jag förstår att du måste vara det. Samtidigt. Därför ber jag dig om förlåtelse för att jag försatt dig i den sitsen från allra första början. Jag var väl självisk...
Jag kommer alltid minnas dig med glädje, och en given plats i mitt hjärta kommer du alltid att ha.
Volim te

---