Jäz

Sorgsna ögon, halvt gömda bakom de tjocka ögonfransarna. Ett knäckt ansiktsutryck och en blick som söker sig bort i fjärran. Kära vän, vad har det blivit av dig? En förut så stark självkänsla som lös genom de dunklaste av platser. En blick så klar med fasta mål i sikte. Ett halvår har gått, och jag känner inte igen dig. Var tog min klippa vägen? Du flög så högt och ståtligt, och har nu blivit vingklippt. Du sitter på klippkanten och tittar ut över världen. Den ler mot dig. Men du bryr dig inte om den, du ser inte efter de andra i din flock... Du ser bara dina klippta vingar som en gång din rygg bar. Frukta inte min vän, solen går upp imorgon också, dagen kommer att le mot dig och så småningom så kommer dina vingar att växa ut igen  där de en gång var. Du kommer då att flyga högt i det blå, med en  åter så klar blick. Var inte rädd för att vänta ut vingarna, för vem kan flyga hela tiden? Och min vän, tills du fått modet åter, så finns vi här, med frön i våra händer och varma hjärtan och tar emot dig om du faller. Vi finns här, även om vi imorgon bor på vitt skilda håll, så finns vi alltid där. Att lyssna. Att prata. Att ge dig trygghet. Bara finnas till. One call away.
Håll modet uppe, för du ska se, flocken återvänder från söder på våren igen.
Jump, spread your wings, let the wind carry you forward, and fly!
Du är inte ensam.

---