Jäz

Vad är värst? Att vara "beroende-av-förhållande" typen, eller att sky mänsklig närhet som pesten?
Jag har gett det en funderare. Samtidigt som jag verkligen inte förmår mig själv att välja, så vill jag välja båda. Båda är värst, och båda är bäst. Men vad händer egentligen när man aldrig kan välja? Alltid kastas mellan att vilja ha och att fly?
Ingen kontinuitet i det, inget flow, inga känslor, respektive för mycket/många känslor på en och samma gång.
Ibland kan jag liknas vid en virvelvind. Står aldrig stilla, irrar runt, river upp allt omkring mig för att sedan kasta det långt bort. - Och inte för att tala när det händer mig, omvänt dvs. -
Jag är kär. Galen. Hyper. Glad.. Allt. För att i nästa stund kastas ner till avgrundens smuts och damm, för att inte se för den dimma som skymmer min sikt, för att svära på att aldrig älska igen. En kort stund senare kommer jag på att det bästa för mig just nu vore att gå att träna. Så jag går och tränar. Rensar skallen på tankar.. åtminstone så länge löpmaskinen är igång.

-Ett vanligt 15 minuters intervall i mitt liv.

Jag är nog fånge i mitt eget sinne.

---